Igår kväll var jag ute och jobbade på kvällståget till Halmstad. Plötsligt mitt i en diskussion om resor som gjorts i livet så frågar min lokförare C-G. Har du vart i Bangkok. Nja på flygplatsen sa jag. Va frågar han häpet har du bytt flyg där.
Jo visst svarade jag att det gjorde jag när jag var ung. Ung och i någon slags sen revolt. Nu revolterar jag var å varannan dag istället.
Jag var på väg till Kuta Bahru i Kelantan provinsen i nordöstra Malaysia. Där skulle jag möta mina vänner. Vi hade ett par veckor i landet ihop.
Var du aldrig sugen på att stanna då frågade C-G. Vad menar du sa jag? Å det har tagit tid för mig att förstå vad jag då i min ungdom missade. Det har jag faktiskt gått å tänkt på sedan igår. Varför fortsatte jag inte i världen, just där å då? Vad hade jag som väntade på mig i Sverige igen? Som jag inte kunde vänta med några månader.
Jag hade inget sällskap, visste inte ens om att min framtida fru fanns, jag hade sagt upp mig från SJ och jag läste några kurser på komvux. Jag som alltid alltid alltid velat resa å se världen. Så vänder jag dessutom någon mil från gränsen till staden o landet som jag i 20 års tid velat besöka. Singapore.
Väl i Kuala Lumpur stannar jag några minuter utanför en resebyrås skyltfönster och tittar på priset för en enkel biljett till Sydney. Jag räknar om till svenska kronor o tittar på M. Han ler o säger do it. Men vad gör jag två dagar senare. Sitter på flyget till Köpenhamn. Först igår kväll kom jag på att närmare världen å mina drömmars resa har jag aldrig varit. Hoppas innerligt att jag å Anna, å gärna barnen gör den till verklighet.
Alltså förstå mig inte fel nu. Jag ångrar mig inte att jag inte gick in till den där resebyrån i K.L. Det gör jag verkligen inte. Jag ångrar inte en sekund att jag tog planet hem å ett par år senare träffade Anna. Hur skulle jag kunna ångra det?
Jag undrar bara varför jag inte fortsatte. Fortsatte ut mot det som jag alltid drömt om. Sydney, Söderhavet, LA, Rio, Karibien, NY..... Tog en dag i taget å ett land i taget.
Kunde hur enkelt som helst tagit den vägen hem. Jag hade exakt alla förutsättningar att göra det.
Som man säger i Spanien.
Nunca se sabre
Man vet aldrig. Aldrig vet man vad som kommer hända i livet.
Hasta luego
