appa mä dä da

appa mä dä da, appa me hööa... de här orden är nog obegripliga för någon som inte hör dem, ser dem, känner dem hela dagarna... det är magiska ord som visar på en självständighet, en nyfikenhet och en vilja. En vilja att utvecklas, att växa... appa mä dä da. Varje gång jag hör det eller tänker på det ler jag. Även om jag har en dålig dag.

Idag var vi lediga, barnen från dagis och jag från folken på tågen....ganska skönt, att få klä på sig ett par sunkiga otvättade och småtrasiga mysbyxor och åka ner till stor-byn orakad med barnen hack i häl och handla lite. Det var i alla fall ingen som kände igen mig idag. Slapp ha mössan på mig inomhus idag. Alla känner ju apan men apan känner ingen!

Jag hade längtat till den här lediga stunden mitt i veckan med mina barn, hade planerat allt ända sedan bilfärden hem igår. N2:s regnbyxor var med hem från dagis och korven var på upptining i kylen. Nu skulle vi åka pulka. Barnen satt sig i pulkan och höll om varandra. Pappa små springer lite för att det skulle bli lite fart på det. Just då kommer jag på vad min far brukade göra med mig i pulkan, det gick hem. Pojkarna log och tittade storögt på sin far. Precis som jag gjorde som liten pojk på min far. Vi knallade bort till närmsta backe. Min älskade och kloke pojk N1, klättrade upp på snövallen vid backen och ropar stressat till sin far som sent nu ikväll fattar vilket säkerhetstänk den grabben har. "appa brummbrumm nääää appa!!" Han gick med på att åka två gånger nedför backen men inte mer då det kunde ju komma någon "brummbrumm". Vi tog och gick hemåt och smög in på grannens tomt och lånade lite spillved och tände en liten liten brasa. Sen grillade vi korven över elden nedanför altanen och satt på en filt och mumsade och skrattade. Och just då kom solen fram!

Pojkarna, jag och solen...

/Pappa