Idag har jag pratat med min mormor och min morfar. Gunvor och Hjalmar. Mina två för alltid största förebilder. Å vad jag älskar dem. De har alltid funnits där för mig och jag vill alltid kunna finnas där för dem. Det är det som är en av de svåra sakerna i mitt liv. Jag kan inte finnas där. Jag bor för långt bort. När jag tog mitt i många avseende förhastade beslut att flytta från Norrtälje lämnade jag så mycket och så många som jag älskar och bryr mig om. Jag tänker på dem under varje vaken timma som passerar i mitt liv. Jag har i dag ett helt underbart liv här nere i Småland med min älskade fru och mina underbara barn. Jag skulle inte vilja byta bort dem mot något i livet. Det är en förbaskad tur att jag träffade Anna den där vintriga eftermiddagen för 6 år sedan. Som för övrigt är om exakt 71 timmar, exakt 6 år sedan.
Varje gång jag pratar med mormor och morfar blir jag som en helt annan människa. Man pratar mycket om hur man mår och speciellt hur de mår, de är ju ändå inte 22 längre...Förvånar mig att de är så aktiva, speciellt mormor, som de ändå är. Skulle jag säga till mormor att vi ska åka till skogs å plocka bär i sommar så skulle hon haka på direkt.
De finns få människor på jorden som kan göra mig så glad och så framtids troende på jorden som de även om jag mår piss. Jag tackar gudarna för att de blev min mormor och morfar.
Det är så härligt att höra min gamle morfar fråga hur N1 och N2 mår och utvecklas. Är så stolt att kunnat gett dem barnbarnsbarn.
Sen får jag ju inte glömma i denna text att nämna att det finns flera andra som jag saknar och ångrar att jag flyttade från. Så att de inte känner sig glömda ;)
Men en dag kanske jag skriver lite blödigt om dem oxå. Vem vet?
Förbannat vad svårt det är och skriva så här. Tårarna bara strömmar för kinderna. Tur att N2 står å drar i min arm för uppmärksamhet nu, så jag måste torka kinden och vara en pappa.
/Pappa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar